adept

En känsla av hopplöshet infinner sig redan när jag slår upp ögonen på morgonen. Jag sätter igång med saker som får mig att tänka på annat, tänka på något, och tar mig framåt i livet några timmar. Men stannar jag upp kommer paniken smygande tills den inte går att ignorera längre och nu känns det som att kroppen ska sprängas. Problemet är att jag inte kan ta mig ur den här skiten. Jag är fast och vill mest bara springa och gömma mig i något hörn. Jag kommer inte längre än så här...

/jen